Varför är jag ens villig att gå igenom detta? Shit alltså.
Bara för att jag vet att jag inte får äta allt det där, gör ju bara att jag blir mer och mer sugen på det. Det började med att jag var sugen på att ta ett glas cola. Sedan blev jag sugen på cola-remmar. Sen ville jag dricka cola igen. Nu är det mjukglass med tutti-frutti-strössel som häckar i bakhuvudet. UGH! Kommer jag palla månaden som är minsta tiden för mitt och Almas experiment utan godis, chips, dricka och andra allmänna onyttigheter? Just nu känns det inte som att det kommer funka.
Jag tror att jag kommer göra så att jag skippar allt sånt i en månad, och sedan kanske jag får äta och dricka sånt på helgerna, eller bara lördagar, eller nåt liknande. Dammit, jag kan göra det, och motionera mer än vad jag redan gör. Aw fuck it, hur ska jag palla? Nu när jag tänker på det mer så blir jag ju bara mer sugen. När jag dessutom vet att vi har cola i kylen så blir jag ju inte mindre frestad heller. :S
Kunde vi inte sagt bara en vecka till att börja med?
måndag, september 29, 2008
onsdag, september 24, 2008
fredag, september 05, 2008
Tankar om allt och alla
Såå... jag antar att det är dags för alla som är smått intresserade att få en liten update i mitt liv.
Just nu kan jag nog summera mitt liv med att säga att jag inte mår särskilt bra. Jag känner mig lite utanför i klassen eftersom jag inte bor på ankars/bäckis. Jag är stressad över det faktum att vi har en himla massa skolarbete som ska göras, bland annat två stora rapporter, lektionssammanfattningar, litteraturseminarier och diverse andra grejer. Det är en massa strul med föreningen och föreningens ekonomi. Jag har personligen inte den bästa ekonomin heller, och jag skulle verkligen ha behövt köpa nya skor, en ny vinterjacka och nya vantar. Sen utöver alla dessa saker som jag oroar mig över så känner jag mig bara allmänt nere och omotiverad inför vissa saker i mitt liv. Saker som jag tidigare älskat över allt annat spelar plötsligt inte lika stor roll för mig längre, men jag är ändå fast, och då känns allt bara som en börda istället för att det ska kännas som en kul grej.
Skolan har ju som sagt börjat nu. Upplevelseproduktion år 1 går jag nu. I veckan har vi haft kursintroduktion till både Upplevelseindustrins marknad och Upplevelsekunskap A. Med detta kommer en uppsjö av litteratur att skaffa, samt en ännu större massa med uppgifter som ska vara gjorda till olika datum.
Jag drog förståss på mig en sträckning i mitt vigare ben under nollningen, och inte var det en liten sträckning heller. Nu har det snart gått två veckor, och jag kan fortfarande inte springa ordentligt. Jag kan gå okej, men inte särskilt långa sträckor. Det tar liksom on i benet bara av att stå rätt upp och ner, och det är nästan mer smärtsamt att sitta, eftersom det då bildas tryck på musklerna som är skadade. Läkaren på akuten sa att det skulle ta drygt en månad innan benet kändes som vanligt vid vanliga vardagsaktiviteter igen. Jag kan bara säga att jag längtar till den 25 september så får vi se om det stämmer.
Crille har fixat sitt ex-jobb nu. Han flyttar ner till den kungliga huvudstaden på söndag. När jag frågade när han skulle komma tillbaka så sa han att han inte visste. Det kunde hända att det bara skulle bli en introduktion till företaget han ska jobba för, typ 1-2 veckor, eller så skulle han bli kvar där längre. Men om det bara var ett kort intro, så skulle han inte komma tillbaka. Jag måste erkänna att jag faktiskt kommer sakna min storebror när han åker. Det kommer vara jävligt tomt när han inte kommer finnas hemma och störa mig hela tiden. Visst är det konstigt? Man kan verkligen irritera ihjäl sig på sitt syskon, men när man blir kvar själv hemma så vill man plötsligt inget annat än att inte vara kvar ensam. Vem fan ska nu se till och tjata på mig så att jag verkligen fixar nån ordentlig middag när mamma och pappa inte är hemma? Vem ska nu komma in på mitt rum och irritera mig när jag håller på med något på datorn? Vem ska dundra in och beordra mig att gå in på nogon random länk för att kolla på något knäppt/konstigt/tekniskt som jag inte alltid förstår? Vem försöka spela på min gitarr och försöka jonglera med mina jongleringsbollar? Vem ska ringa mitt i natten och vilja ha hämtning från en fest? Även om det kanske inte alltid är kul så kommer jag sakna det.
Just nu känner jag mig jävulsk låst, på nåt sätt. Jag kan inte flytta hemifrån, för det har jag inte ekonomin till, och jag har inte tid till att ta ett jobb utanför enstaka timmar på firman, eftersom både skolan och cheerleadingen tar så mycket av min tid. Skolan kan jag absolut inte släppa, för det är nånting jag verkligen tänkt lyckas med den här gången, jag VILL verkligen detta. Cheerleadingen vill jag släppa delar av, men det känns som om alla i föreningen skulle hata mig då. Missförstå mig inte, jag vill fortfarande syssla med cheerleading, men det känns som att det är lite för mycket med att vara ordförande OCKSÅ nu när jag har så lite tid till övers. Samtidigt vill jag inte släppa ordförandeposten, för att det då skulle kännas som att jag gav upp, men jag tror allvarligt inte att jag kommer klara av att sköta både skolan och ordförandeposten så bra som de borde skötas. Jag känner på mig att någon av delarna kommer falla mer i skuggan. Faller skolan mer i skuggan kan det bli förödande för mig personligen i framtiden, och faller ordförandeuppgifterna i skuggan så blir det förödande för föreningen och det vill jag inte ha på mitt samvete.
Nej, nu ska jag sluta sitta här och tycka synd om mig. Nu ska jag gå och göra något annat lika obetydelsefullt. Vad vet jag inte än, dock.
Just nu kan jag nog summera mitt liv med att säga att jag inte mår särskilt bra. Jag känner mig lite utanför i klassen eftersom jag inte bor på ankars/bäckis. Jag är stressad över det faktum att vi har en himla massa skolarbete som ska göras, bland annat två stora rapporter, lektionssammanfattningar, litteraturseminarier och diverse andra grejer. Det är en massa strul med föreningen och föreningens ekonomi. Jag har personligen inte den bästa ekonomin heller, och jag skulle verkligen ha behövt köpa nya skor, en ny vinterjacka och nya vantar. Sen utöver alla dessa saker som jag oroar mig över så känner jag mig bara allmänt nere och omotiverad inför vissa saker i mitt liv. Saker som jag tidigare älskat över allt annat spelar plötsligt inte lika stor roll för mig längre, men jag är ändå fast, och då känns allt bara som en börda istället för att det ska kännas som en kul grej.
Skolan har ju som sagt börjat nu. Upplevelseproduktion år 1 går jag nu. I veckan har vi haft kursintroduktion till både Upplevelseindustrins marknad och Upplevelsekunskap A. Med detta kommer en uppsjö av litteratur att skaffa, samt en ännu större massa med uppgifter som ska vara gjorda till olika datum.
Jag drog förståss på mig en sträckning i mitt vigare ben under nollningen, och inte var det en liten sträckning heller. Nu har det snart gått två veckor, och jag kan fortfarande inte springa ordentligt. Jag kan gå okej, men inte särskilt långa sträckor. Det tar liksom on i benet bara av att stå rätt upp och ner, och det är nästan mer smärtsamt att sitta, eftersom det då bildas tryck på musklerna som är skadade. Läkaren på akuten sa att det skulle ta drygt en månad innan benet kändes som vanligt vid vanliga vardagsaktiviteter igen. Jag kan bara säga att jag längtar till den 25 september så får vi se om det stämmer.
Crille har fixat sitt ex-jobb nu. Han flyttar ner till den kungliga huvudstaden på söndag. När jag frågade när han skulle komma tillbaka så sa han att han inte visste. Det kunde hända att det bara skulle bli en introduktion till företaget han ska jobba för, typ 1-2 veckor, eller så skulle han bli kvar där längre. Men om det bara var ett kort intro, så skulle han inte komma tillbaka. Jag måste erkänna att jag faktiskt kommer sakna min storebror när han åker. Det kommer vara jävligt tomt när han inte kommer finnas hemma och störa mig hela tiden. Visst är det konstigt? Man kan verkligen irritera ihjäl sig på sitt syskon, men när man blir kvar själv hemma så vill man plötsligt inget annat än att inte vara kvar ensam. Vem fan ska nu se till och tjata på mig så att jag verkligen fixar nån ordentlig middag när mamma och pappa inte är hemma? Vem ska nu komma in på mitt rum och irritera mig när jag håller på med något på datorn? Vem ska dundra in och beordra mig att gå in på nogon random länk för att kolla på något knäppt/konstigt/tekniskt som jag inte alltid förstår? Vem försöka spela på min gitarr och försöka jonglera med mina jongleringsbollar? Vem ska ringa mitt i natten och vilja ha hämtning från en fest? Även om det kanske inte alltid är kul så kommer jag sakna det.
Just nu känner jag mig jävulsk låst, på nåt sätt. Jag kan inte flytta hemifrån, för det har jag inte ekonomin till, och jag har inte tid till att ta ett jobb utanför enstaka timmar på firman, eftersom både skolan och cheerleadingen tar så mycket av min tid. Skolan kan jag absolut inte släppa, för det är nånting jag verkligen tänkt lyckas med den här gången, jag VILL verkligen detta. Cheerleadingen vill jag släppa delar av, men det känns som om alla i föreningen skulle hata mig då. Missförstå mig inte, jag vill fortfarande syssla med cheerleading, men det känns som att det är lite för mycket med att vara ordförande OCKSÅ nu när jag har så lite tid till övers. Samtidigt vill jag inte släppa ordförandeposten, för att det då skulle kännas som att jag gav upp, men jag tror allvarligt inte att jag kommer klara av att sköta både skolan och ordförandeposten så bra som de borde skötas. Jag känner på mig att någon av delarna kommer falla mer i skuggan. Faller skolan mer i skuggan kan det bli förödande för mig personligen i framtiden, och faller ordförandeuppgifterna i skuggan så blir det förödande för föreningen och det vill jag inte ha på mitt samvete.
Nej, nu ska jag sluta sitta här och tycka synd om mig. Nu ska jag gå och göra något annat lika obetydelsefullt. Vad vet jag inte än, dock.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
