Sånt man bara vågar drömma om

Jag satt och kollade på VM i konståkning för herrar, nu när det inte blev någon träning. Surt, men vad gör man när hallen man ska träna i inte är öppen? Jeffrey Buttle vann guld, och det var under hans intervju som det faktsikt slog mig.

Jag vet hur det känns. Jag vet hur det känns att vinna guld i din klass. För det hände oss. Jag kanske inte vet hur det känns att vinna ett världsmästerskap, men vårt DM kunde tror jag betydde lika mycket för oss som VMet betydde för honom. Vi skulle visa vad vi gick för, visa att vi faktiskt KAN trots att vi inte har utbildade tränare eller fancy utrustning. Vi har tränat minst sex timmar i veckan för att komma dit vi är nu. De vi tävlade mot på DM tränar två till fyra timmar i veckan.

Jag tror det faktsikt sjunkit in nu. Vi vann DM. Vi vann! Vi ska tävla i SM om drygt fem veckor. När de speakern presenterade bronsmedaljörerna så var jag så himla säker på att de skulle ropa "Ice Climbers!", så fatta hela lagets förvåning när namnet de läste upp var Stingrays. Bara det gjorde att vi hade kvalat till SM. När vi sen lugnat ned oss, och speakern skulle ropa upp tvåan, hade jag gjort mig redo för att ställa mig upp och ta emot en silvermedalj. Men det otroliga ruset som gick genom kroppen när speakern sa att Typhoons kommit på andraplats går inte att beskriva. Sedan när speakern sa att de flesta nog redan listat ut vilka som kom på förstaplats (vi hade väsnats en hel del, förlåt Stingrays och Typhoons, men vi var så otroligt säkra på att det var ni som skulle få åka till SM), och sedan äntligen sa de magiska orden; "På förstaplats, ICE CLIMBERS!" var glädjen och tårarna ostoppbara. Allting bara sprutade ut, och min väst har mascaramärken från då Alma grät på mig. ;P Roligast är nästan att Lina och Sandra blev lika glada som vi blev. :D Inte för att jag tror att de kommer läsa detta, men tack så otroligt, otroligt mycket för hjälpen med programmet! Hade det inte varit för er och Carin hade vi nog stått med bronset i handen istället för guldet.

Men jag tror i alla fall att jag har smält det nu, sådär tre veckor efter att det hände. Vid denna tid för tre veckor sedan satt vi på MAX brevid pontushallen och åt middag, och pratade om hur otroligt det var, att vi faktiskt vannn.

Men nu är det snart dags för SM. Anmälan är inskickad och förhoppningsvis godkänd. Vi har gjort om lite i programmet, till det bättre hoppas vi där. Sedan finns det en del faktorer vi inte kan göra nåt åt. Maja ska ta över Ewas plats, och jag är fortfarande inte riktigt säker på hur det kommer gå. Maja är dock ASDUKTIG både på gymnastik och bygg. Det kommer nog gå bra, ändå. :) Vi har typ världens mest kick-ass-slutbygge nu också. Kommer bli maffigtmaffigt, bara vi får det att funka.

Att komma topp fem på SM är det vi siktar på nu, eller att i alla fall komma över fyra lag. Förra året blev tjejerna åtta av tio lag, så det borde nog gå. Hoppas vi. Men det är än en gång något som jag bara vågar drömma om. Samma sak som med guldet i DM. Jag hade lekt med tanken, men jag vågade inte hoppas. Bara drömma. Och den drömmen slog in. Kanske kan nästa också göra det?